Kvällstankar

För lite mer än ett halvår sen var min framtid planerad. Jag visste precis vart jag skulle ta vägen efter studenten och vad jag skulle göra. Pengar var prion, och sen skulle jag resa. Se nya platser, träffa nya människor, uppleva nya saker. Det fanns inget i varken skellefteå eller storuman som var anledning nog att stanna kvar och jag längtade efter frihet. Längtade så efter att få sätta mig på planet, bort från all trygghet.
 
Det finns så mycket jag vill åstadkomma, drömmar jag vill uppfylla. Möjligheterna att göra det är rätt begränsade här och förr fanns det inte en tanke att stanna kvar. Jag ville inte fastna, vill fortfarande inte göra det. Men idag slits jag mellan att vilja och att inte vilja. Idag vill jag andra saker än vad jag ville för sex månader sen och det skrämmer mig. Mer än någonting annat. Helt plötsligt har jag anledningar till att stanna, anledningar som tidigare inte existerade och jag glider genom dagarna som två personer. Två versioner av mig sjäv - en som jag inte känner igen, och en annan som jag känner alldeles för väl.
 
Jag menar inte att jag vill stanna kvar för evigt, för det vill jag inte. Jag är fortfarande taggad på äventyr och jag vill fortfarande bli fri. Vill fortfarande börja om för att skapa mitt liv såsom jag vill ha det. Jag har fortfarande lika stora drömmar som jag förr eller senare tänkt uppfylla. Men helt plötsligt är det inte lika bråttom att ge sig iväg och ärligt talat vet jag inte hur jag ska hantera denna förändring, som för att vara mig är enorm.
 

Quote


- -


- Meredith Grey

"Did you say it? I love you. I don't ever want to live without you. You changed my life. Did you say it? Make a plan. Set a goal. Work toward it, but every now and then, look around; drink it in. 'Cause this is it. It might all be gone tomorrow."

Tell me what you're running from


Flip a coin and let it land in your hand, heads you gonna stay, but it's tail/
So you move on to another town, hide where you're sure you won't be found/
But it's still just you on the inside/You can pretend it'll be alright, said it to yourself but you know it's just a lie/

.


Långt inlägg om media + vikthysteri

Tidigare idag klickade jag in mig på en tjejs blogg. Hon hade skrivit ett inlägg om att det är medias fel att det är sådan vikthysteri bland tjejer, eftersom "de skriver att man måste vara size 0 för annars är man inte vacker". Jag känner bara hur tokless jag blir på sådana brudar. Vill på fullaste allvar banka in deras huvuden i en betongvägg, så att de en gång för alla förstår att de måste lägga av.

Det är en sak om man vill gå ner i vikt för sin egen skull. Om man faktiskt är överviktig och mår dåligt över det, eller om man helt enkelt vill bli nöjd över hur man ser ut. Men att använda media som en ursäkt till att tokträna och rasa i vikt är bara sinnessjukt. Och fel. Jag har aldrig i hela mitt liv sett att tidningar eller liknande skrivit att man måste vara size 0 och att det är något att sträva efter. Snarare tvärtom.

Okej, tidningsbolagen använder bilder på pinnsmala modeller. Det kan jag tycka är fel, eftersom det verkligen inte är så man borde se ut, men det är långt i från samma sak som att skriva att "såhär måste du se ut". Det är vi själva som tryckt in det i våra egna huvuden. Inte media. Vi.

Enda sedan vi var små har vi fått lära oss att ta det som står skrivet i tidningar och på Internet med en nypa salt. Ändå får de flesta sådan panik över att det är bilder på smala tjejer istället för mulliga, och kallar det ideal. Det är så fel och det är tragiskt att så många ser det på det viset.

Det är bedrövligt att tjejer har sådan dålig självkänsla, att de tar efter medias version av vad som är verklighet, utan att tveka. Vi ser alla vad som händer med dessa smala tjejer och vi läser ofta om att en modell/kändis/artist/ansikte-utåt drabbats av anorexi eller bulimi. ÄNDÅ tror vi på det som står i media. Mot bättre vetande använder vi den tredje statsmakten som ursäkt för att gå ner i vikt. WTF LIKSOM!? Vill du gå ner i vikt, gör det för din egen skull. Gör det för din hälsas skull. Men gör det inte för att tidningarna använt bilder på smala modeller. Och om du redan är smal, sluta panika. Lägg bara av. Finns ingen som helst anledning.

Vill även klargöra att jag förstår varför man påverkas av media fullt ut. Media har en sådan stor makt i Sverige idag, och alltför ofta tror vi på allt som står där. Men jag anser fortfarande att det inte är deras fel. Vi måste bli starkare i oss själva. Vi måste hjälpas åt att starka varandra. För om vi alla blir starka i oss själva, kan vi lära oss att se förbi den förvrängda verklighet vi dagligen blir introducerade för. När vi inser att skönhet finns hos alla, kan de inte komma åt oss längre. För vi ÄR vackra. Oavsett om du är tjock eller smal eller mullig så är du vacker.

Sedan har vi självfallet idioter som medvetet trycker ner andra på grund av deras vikt. När det handlar om sådana människor räcker det inte att slå deras huvud i en betongvägg. Deras problem kräver så mycket mer. Men det är en annan diskussion.

Vi hyllar på textkommunikationen

"Att ha ett förhållande med någon man älskar högt, är som att gå in på ICA och se att de säljer lösgodis för 2,90/hg, och inse att kvällen därmed är räddad. Just i det ögonblicket känner man sig oövervinnerlig, som om det inte finns någonting i hela världen som kan skada en. Ett bra förhållande är som att köpa ett kilo godis för 29 kr – utomordentligt tillfredställande."

- -


Just nu skulle jag ge vad som helst för att sitta på en buss mot stourman igen.

Jag saknar att starta onödiga diskussioner med pappa vid matbordet, för att sedan höra "nu börjas det igen.." av de andra. Jag saknar att brottas med lillebror på köksgolvet, höra pappa säga "slut innan nån börj på å grin", och sen reta jacob för att det alltid var han som fällde första tåren förut. Jag saknar att farmor aldrig har fika när jag kommer och hälsar på. Jag saknar farfars dåliga skämt som ändå blir bra och hans fula miner på bild. Jag saknar att berätta allt roligt och allt hemligt och allt galet som hänt för min lillasyster och jag saknar hennes "men linnea!". Och jag saknar att alltid behöva gnälla på att mjölken i paketet alltid är slut och att man inte kan lämna bara en liten skvätt. Jag saknar att alltid måsta slå på lampan över köksbordet när vi ska äta, för det går ju faktiskt inte att äta i mörkret. Jag saknar när pappa tycker att saker blir för seriösa och försöker lätta på stämningen genom att köra sin "nu-blir-mina-glasögon-förstoringsglas-och-jag-ska-stirra-ut-dig". Jag saknar att bli spöad i 500 trots att jag alltid tror att jag vinner. Och jag saknar när jacob ska visa sina fettvalkar men visar magrutorna istället. Jag saknar att skälla på att folk lever om på morgonen och jag saknar att få skäll av pappa för att "klockan är mitt på dan och det är dags att gå upp". Jag saknar er så det gör ont i hela mig.


.


!


World Trade Center

Folk skriver på sina bloggar hur de minns den där dagen för 10 år sedan.
Hur de satt i skolan. Hur de var för unga för att kunna förstå innebörden i det som nyss hänt. Hur de ändå kände och förstod att det var hemskt. Och jag minns de vuxna som sa att du kommer förstå när du blir äldre.
Nu är jag äldre och jag förstår fortfarande inte. Och vet ni? Jag tror aldrig att man kan bli tillräckligt gammal för att förstå hur människor kan göra så fruktansvärt onda saker. Hur vår värld kan vara så ond och så orättvis.

Så ikväll mina vänner, tänder vi ljus för att hedra människorna som omkom. Vi tänder ljus för alla som förlorade någon som stog dem nära. För de som offrade sina liv för att rädda någon annan. För de som överlevde. Och för de som alltid kommer tvingas bära med sig den dagen. 11 September 2001.


Live. Laugh. Love.

Jag drömde om honom i natt. Hur vi var varandras. Hur vi klarade allt tillsammans. Hur jag kände mig hemma i hans armar. I hans varma famn. Som att inget kunde skada mig, så länge jag låg där.
Och när jag vaknade kändes allt så verkligt. Som att han skulle ligga bakom mig i sängen när jag vände mig om. Som att vi fortfarande var varandras.

Men det handlar inte om att jag saknar honom. För det gör jag inte. Inte för fem öre. Det handlar om känslan man får när man har någon. När man får vara någons. Dessa varma famnar, mjuka kyssar, kärleksfulla blickar, fina ord.. alla fjärilar i magen och värmen som sprider i sig i kroppen vid synen av honom.



Och jag erkänner. Det är något jag saknar ibland.
Just den känslan. Känslan av trygghet. Känslan av hemma.


!


Just a fool to believe


Och jag borde vara van nu,
vid all denna idioti.
Ändå fortsätter jag att förvånas
varje gång någon beter sig såhär.
Och ändå väljer jag, mot bättre vetande,
att tro det bästa om alla.


Trehundrasextiofem dagar



Och jag tänker tillbaka
, tillbaka på stunder som delats med personer som inte längre existerar. Tillbaka på dagar när jag trott att jag aldrig skulle kunna leva igen. Tillbaka på smärtan som försvann i takt med att jag hittade tillbaka. Tillbaka på glädjen, på skratten och jag inser att det inte finns något att ångra. För allt som hänt under denna korta tid, kommer att bidra till vad som kommer vara under en längre tid.

02.23


-


???????????+

Det kliar i fingrarna av lust att skriva.
Hur kommer det då sig att jag inte får ner ett enda ord?


Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
PokerCasinoBonus